Jag känner att det är dags för en nystart!
Jag har startat en blogg med Londontema. Det här är det sista inlägget jag skriver i den här bloggen, så kom ihåg att uppdatera era bokmärken och rss-flöden! Om ni använder en bloggläsare (vilket jag rekommenderar) kan ni klicka på någon av dessa länkar för att prenumerera på mina inlägg:
Följ mig med Google Reader: 
Ses där!
/Christian
Idag har jag exakt tio arbetsdagar kvar och i morgon är det två veckor tills jag flyttar till London. Att säga att jag är peppad vore årets största underdrift, men samtidigt har jag ångest över jobb- och bostadsletandet. Jag har ännu inte skrivit ett CV anpassat för brittiska arbetsgivare och jag har i princip ingen erfarenhet av jobbintervjuer eftersom jag fått de flesta av mina tidigare jobb genom kontakter.
Passa som sagt på att träffa mig innan jag åker! Jag har hängt med många av er redan, men jag har fortfarande missat några som jag kommer sakna skiten ur när jag väl är borta. Fatta hur länge jag kommer vara borta!
Åååh, peppen!
Det är officiellt: jag tänker inte på något annat än London just nu. Från att jag vaknar på morgonen tills jag somnar på kvällen tänker jag hela tiden på hur min nya tillvaro kommer bli och varje gång jag skriver in ett datum i jobbdatabaserna får jag gåshud när jag ser att ytterligare en dag passerat och att avresedatumet är så nära att jag nästan kan ta på det.
Apropå ingenting har molnen blivit vackrare de senaste två veckorna. Jag har bytt till mig en fönsterplats på jobbet och kommer ofta på mig själv med att omedvetet ha beundrat molnen under flera minuter. Det är liksom fantasimoln, stora och yviga med skarpa konturer och lätta att hitta fantasimönster i om man anstränger sig. Det har nog med den annalkande hösten att göra, det har onekligen regnat mycket på sistone. Jag misstänker att flighten till London har ett finger med i spelet. Varje gång jag ser ett hösttecken blir jag helt till mig; ett brunt löv på marken, vinden som viner genom balkongdörren, att kunna se min andedräkt när jag står och väntar på bussen tidigt på morgonen, allt sånt ger mig ett glädjerus eftersom det innebär att min londonhöst snart är här. medan Ett zen-ögonblick jag minns var när jag och Emil flög till London för två år sedan för att gå på festival och jag tittade ut över det soldränkta molnlandskapet och lyssnade på Hoppípolla med Sigur Rós. Ur det disiga molntäcket sprack åtskilliga enorma fluffiga moln upp som trädkronor i ett ökenlandskap, och jag fantiserade om hur det skulle vara att flyga runt ett av dem. Jag hoppas på att få uppleva något liknande när jag korsar Nordsjön den 1 oktober. Jag har varken hunnit styra upp jobb eller lägenhet, men jag har ändå en behaglig känsla i kroppen som säger att allt kommer ordna sig. Det vet jag.
Ett tillkännagivande
Det är äntligen dags för mig att berätta ”Den Stora Nyheten” som jag tjatat om i tidigare inlägg. Eller, det hade ju inte varit en jättestor grej att outa det tidigare eftersom de flesta jag känner redan vet om det, men jag ville vänta lite innan jag gick ut med det på Facebook och här i bloggen.
Jag ska flytta till London. Jag bestämde mig i maj när det gick upp för mig att jag inte skulle komma in på min utbildning. Alla månader som förflutit sedan dess har varit en enda lång nedräkning och jag skulle nog bli tokig om det inte vore så att det bara är en månad kvar nu. Jag åker runt den 1 oktober, har inget exakt datum satt eftersom jag reser med standbybiljetter som min mamma får som förmån för att hon jobbar på SAS, men det är datumet jag siktar på.
Jag har länge känt att jag varit fast i gamla rutiner. Bekväm i min 1,5-rummare i Hornstull, bekväm i min jobbsituation på ett företag vars produkter jag inte stödjer moraliskt, bekväm med min ytterst snäva bekantskapskrets som bara tycks krympa ytterligare ju fler nära vänner som flyttar till andra städer för att plugga. Jag behöver ombyte. Teoretiskt har jag alltid sett mig själv som något av en äventyrare och jag har väl tagit en del risker som få av mina vänner hade vågat sig på, men som egentligen inte hjälpt mig utvecklas som människa. Jag känner mig småsint. Jag vet inte hur jag upplevs av andra, men det är så jag känner mig just nu och det är fan inte bra alls. Jag vill inte vara småsint, jag vill vara öppen, modig och nyfiken.
Inledningsvis kommer jag att bo hos Anneli i Putney under några dagar medan jag letar lägenhet, sen hoppas jag få ett rum i en delad lägenhet i antingen Shoreditch eller Dalston. Jag har några vänner i London redan, men flera i min bekantskapskrets har valt att åka dit för att plugga i höst. Det känns betryggande, både för sällskapets skull och för att det får mig att känna att jag gjort rätt val. Jag har ingen aning om vilken sorts jobb jag kommer få när jag är där, men planen är att börja lågt och arbeta sig uppåt eftersom jag har svårt att se att en brittisk arbetsgivare skulle godkänna svenska referenser och meriter. Se bara på utländska kirurger som flyttar till Sverige och bara blir erbjudna städjobb.
Justja, det kommer även en ny blogg. Jag är inte helt bekväm med att ha mitt efternamn som domän, det är på tok för lättgooglat. Jag ska även ge mig ut och leta efter en bra kamera att dokumentera min vardag med, men just nu är jag helpank efter att ha betalat av tiotusen på min MacBook Pro. Jag brukar bli inspirerad av förnyelse och den här bloggen har funnits i ett par år nu. Men jag kommer behöva kommentarer. Ingen bloggare är självgående, jag behöver bekräftelsen för att ha disciplinen att fortsätta skriva. Jag är fullt medveten om att mitt bloggande det senaste året har varit rena smörjan. Jag tänker faktiskt en hel del på det eftersom jag är en fanatisk bloggläsare med över 130 rss-feeds i Google Reader, så det känns smärtsamt att inte själv kunna erbjuda bloggvärlden något intressant. Jag vill även bli mer personlig, vilket är ytterligare en god anledning att byta till en mer diskret domän. I och med det här inlägget bevisar jag för mig själv att jag faktiskt orkar skriva, jag behöver bara uppleva något som är värt att skriva om.
Att jag flyttar är för övrigt helt och hållet Annelis förtjänst eftersom hon tjatat på mig hur länge som helst om att flytta till London. Min londonresa för fem månader sedan var nog den roligaste utlandsvistelsen jag upplevt och utan den hade jag inte ens vågat tänka på att flytta dit själv, trots att jag tänkt tanken åtskilliga gånger. Så tack!
London kommer bli riktigt fint tror jag. Och jag vill att ni kommer och hälsar på mig. Varenda en av er.
Det får räcka för denna gång.
Man vet att man bor i Hornstull när man hör Spotifyreklamen för Melody Gardot eka från hemmafesten på andra sidan gården. 2009 kommer bli ihågkommet som året då alla hemmafester sponsrades av Caroline af Ugglas.
Jag är jättesjuk och har varit sängliggandes halva dagen. Där får man för att man ägnat helgen åt att tro att man är odödlig.
Jag har inte sett en bra film på evigheter. Några tips?
Okej, så Way Out West var helt underbart. Jag kom ner på torsdagen och hängde med Charlie i Kungsparken. Efter ett tag kom Mats och hans sällskap förbi och vi gick till Avenyn och såg Bob Hund och gick därefter till Jazzhuset och dansade. På fredagen började festivalen. Jag sprang mest runt på egen hand och såg alla band jag gett mig fan på att se. Jag hann till och med se de band som spelade samtidigt, som exempelvis Arctic Monkeys och Fever Ray som gick på samtidigt. Jag träffade på en massa folk från Stockholm och kom hem väldigt sent till en full Charlie som inte alls var sugen på att åka hem. Lördagen var något av en besvikelse eftersom det regnade så förbannat, men när regnet föll som värst ringde Charlie och bjöd mig på förfest i en lägenhet nära festivalområdet. Jag missade Wolfmother dessvärre, men kom precis i tid för att se Basement Jaxx spela. Jag såg Astrid i publikhavet, men var så peppad av Jaxx att jag inte brydde mig. My Bloody Valentine var däremot en riktig besvikelse eftersom jag inte hörde något alls (det gjorde jag inte heller under Antony and the Johnsons kvällen innan). Jag provade att stå på tre olika ställen i publikmassan, men hörde inte bättre för det. Därefter blev det klubbspelning på Trädgårn där enastående Gang Gang Dance och Deerhunter spelade. Deerhunter gick på vid tre på natten, så jag var helt sömndrucken när de började spela, men det var fortfarande en rikigt bra spelning.
Jag orkar nog inte ge en mer utförlig recension av helgen än så, men jag var med om väldigt mycket. Här är alla band jag hann se:
Torsdag: Bob Hund.
Fredag: Timo Räisänen, Bon Iver, Beirut, Band of Horses, Robyn, Wilco, Antony & the Johnsons, Röyksopp, Glasvegas, Arctic Monkeys, Fever Ray.
Lördag: Patrick Wolf, Jenny Wilson, [ingenting], Calexico, Vampire Weekend, Basement Jaxx, My Bloody Valentine, Let’s Wrestle, Gang Gang Dance, Deerhunter.
Totalt 22 band. Rätt bra.
Christian: maaah
Christian: det pissregnar
Andreas: var är du nu?
Christian: ska kolla
Christian: vägskylt ahead
Christian: mellan horla och bäne .<
Andreas: hahaha
Andreas: oh, there
SURFIN’/BODY IN THE WATER-MEMORY CASSETTE from PAT VAMOS on Vimeo.
Jag kan inte låta bli att fascineras över min nya favoritartist Dayve Hawk, alias Memory Cassette alias Weird Tapes, alias Memory Tapes. Tipsar alla att läsa den här intervjun.
Sitter på bussen till Göteborg. Till min stora lycka upptäckte jag att bussen är utrustad med gratis trådlöst internet, så nu sitter jag och ugglar på Facebook igen. Hela bussen är full av 18-åriga indiekids med fejk-wayfarers och slarvigt klippt hår. Det är över ett år sedan jag var i Göteborg och jag har upplevt både bra och dåliga stunder där. Hoppas att den här resan blir bra. Jag har inte haft någon semester alls i sommar, så jag har förtjänat det. Nästa gång ska jag vara snabbare med att boka resan så jag slipper åka buss. Jag hatar att åka buss, det stinker här. Antingen öppnade någon precis en matsäck full med haggis eller så har någon spytt längre bak i bussen. On the plus side: jag har filmat några riktigt vackra molnklipp nu under morgonen, ska se om jag kan klippa ihop dem till något intressant.
Jag börjar undra hur jag ska hinna uppleva allt på Way Out West. Nästan tio personer har hört av sig och vill hänga under festivalen och flera av mina favoritartisters shower överlappar varandra. Jag kommer få springa mellan scenerna och öltälten. Ringde en otroligt trött Charlie i morse och undrade om jag kunde få låna en handduk av henne eftersom jag verkligen inte kunde få ner en egen i min rullväska. Hon blev nog lite sur över att jag ringde klockan sju på morgonen för att fråga en sån sak, men jag stod i hallen med en (nästan) packad väska och hade bråttom till tunnelbanan.
Jag har en massa roliga saker att berätta! Dessvärre är tidpunkten illa vald, så mitt lilla tillkännagivande får vänta ett par veckor till. Jag kan däremot garantera att mitt bloggande kommer bli lång mer intressant och frekvent inom kort, så ge inte upp riktigt än! En liten fingervisning kan vara att jag inte känt för att blogga på flera veckor förrän idag när jag i skrivande stund befinner mig på resande fot.
Jag är glad att jag inte bor på vischan. Vi har passerat den ena hålan byn efter den andra och det enda jag har att säga om saken är att jag är otroligt tacksam att jag inte föddes i typ Surbröle med en befolkning på sju pensionärer och två getter.
PS: Älskar att min Macbook Pro har sju timmars batteritid! Lät de första tre timmarna passera innan jag slog på datorn, men inser nu att batteriet hade räckt hela resan och lite till.
Gick till F12 igår med två X-Ray Energy Drink i magen. Har nog aldrig varit så speedad tidigare, ska inleda varje utgång med energidryck hädanefter. I morgon åker jag till Göteborg för att gå på Way Out West och jag har inte så mycket som en ren strumpa i garderoben. Ringer runt till familjen just nu i panik, vill inte gärna behöva lurpassa på nödmaskinen i min tvättstuga som grannkärringen alltid paxar. Hade varit trevligt att spela badminton med mina arbetskamrater efter jobbet men nej, jag ska stå och skrubba kalsonger i handfatet.
I övrigt är jag nyklippt.
Veckans playlist (okej månadens, jag har varit lat) är fylld av musik jag själv skulle vilja höra på klubben.
Jag tillägnar den Viktor S eftersom han är den ende på jobbet som faktiskt lyssnar på mina playlists!
Igår hängde jag med Cissi. Spana in hennes sköna blogg, den är full av hennes illustrationer och fotografier.
Igår var jag ute, först på Kulturhusets tak med Lollo och därefter barrunda med Fredde, Franz, Elin och en massa andra. Under kvällen drack jag tre Red Bull och lämnade Debasers uteservering strax innan stängning. I morse vaknade jag med världens huvudvärk och åkte hem till Fredde i Bandhagen för att hämta Local Firm-skjortorna som jag i en månads tid planerat att ta hem. Det blev parkmys och pizza, en perfekt bakisdag.
Enligt Pitchfork släpper Kings of Convenience ett nytt album den 20 oktober. Jag har väntat i fem år på den här dagen!
Gårdagen var perfekt. Ett hårt gympass, besök hos naprapaten (rena semestern för mig som har dålig rygg) och spelning med Happiness på Strands restaurang där jag träffade på en massa folk jag inte sett på länge. Och nästa vecka åker jag till Göteborg och går på Way Out West!
Christian says:
söt brud
Andreas says:
gnnn ensam på jobbet
Andreas says:
63-åringen jag jobbar med har hamnat på st göran för hjärtproblem
The following message could not be delivered to all recipients:
gnnn ensam på jobbet
The following message could not be delivered to all recipients:
63-åringen jag jobbar med har hamnat på st göran för hjärtprobl…
Andreas says:
för typ hundrade gången i rad
Andreas says:
agnianrguarng
Andreas says:
ah
Andreas says:
a
Andreas says:
h
Andreas says:
ah
Andreas says:
a
Andreas says:
h
Andreas says:
aer
Andreas says:
ha
Andreas says:
h
Andreas says:
a
Andreas says:
h
Andreas says:
hatar msn
The following message could not be delivered to all recipients:
för typ hundrade gången i rad
The following message could not be delivered to all recipients:
agnianrguarng
The following message could not be delivered to all recipients:
ah
The following message could not be delivered to all recipients:
a
The following message could not be delivered to all recipients:
h
The following message could not be delivered to all recipients:
ah
The following message could not be delivered to all recipients:
a
The following message could not be delivered to all recipients:
h
The following message could not be delivered to all recipients:
aer
The following message could not be delivered to all recipients:
ha
The following message could not be delivered to all recipients:
h
The following message could not be delivered to all recipients:
a
The following message could not be delivered to all recipients:
h
The following message could not be delivered to all recipients:
hatar msn
(Jag var offline under lunchen)
I morse gick jag in på Rockfoto.nu och hittade den här bilden från när Name The Pet spelade på Emmaboda. I bakgrunden ser ni Lollo som spelar på min Microkorg. Min synt är kändis lixx!
2009-07-30 - Name the pet @ Ängen. FOTO: Olle Kirchmeier/ROCKFOTO
Ibland kan något så enkelt som att styra upp en helgkväll vara ett heltidsprojekt. Scanna Facebook efter roliga events, ringa runt bland kompisarna, förutspå vädret och planera sina inköp på systemet. Jag har nog aldrig ägnat så mycket tid åt en nätcommunity som när Facebook Events blev en del av Stockholms uteliv.
Det råder bloggtorka just nu. Anledningen beror på att jag faktiskt har ett liv och att jag inte känner mig ett dugg inspirerad att skriva.
Jag kan dock avslöja att jag har STORA planer inför hösten.
Andreas bjöd mig på Strings frukostbuffé i morse. Lätt bästa sättet att påbörja dagen.
Hängde med min Hornstullsgranne Stina idag efter jobbet, en av de få personer jag träffat som inte blir livrädd när jag tar fram kameran. Seriöst, klockan är tolv på kvällen och det är 18 grader varmt ute. Som jag längtat efter dessa varma sommarnätter! Jag stötte på Carolina utanför tuben nyss när jag skulle till 7-Eleven för att handla en nattglass, har glömt hur Södermalm sprudlar när det är varmt om natten. Just nu sitter jag med samtliga fönster på vid gavel och njuter av att solen äntligen gått ner. Undrar hur varmt det blir i morgon.
Peppen på Way Out West, jag behöver lite semester!
Igår bokade jag min biljett till Way Out West, trots att jag egentligen inte har råd. Snart ska jag börja betala av min Macbook Pro, vilket innebär en knaper sommar, men jag Vill verkligen inte missa My Bloody Valentine och Bon Iver. Det ska bli gött att se lite bra band igen, jag har verkligen halkat efter på den fronten. 2007 spenderade jag 15 000 på konsertbiljetter och kringliggande utgifter, pengar jag i år la på en ny dator. Jag har sålt min själ.
Så, har ni bestämt om ni ska åka än?
Den här vill jag ha när min Macbook Pro kommit! Jag är supersugen på att göra musik i Ableton Live.
Shit, på alla nyhetssajter står det att Michael Jackson nyligen avlidit. *nostalgistund på Spotify*
Jag blev precis uppringd av Forsbergs skola. Jag har blivit antagen till deras dagskola i copywriting.
Jag bor i min brors lägenhet i Bandhagen just nu medan han är i USA och gör Kalifornien osäkert. Orsaken är det ni ser här ovan, en fuktskada utan dess like. Jag var dum nog att rapportera det till hyresvärden som genast skickade två reparatörer, men istället för att bara inspektera skadan så rev de upp två plattor ur golvet “för att titta närmare”.
Eftersom jag satt med arbetsprover hela den månaden hade jag inte tid att låta ett gäng reparatörer förstöra min sinnesfrid, så jag tejpade igen hålet bäst det gick med gaffatejp. Till slut var situationen ohållbar, så jag tillät reparatörerna att komma och göra en andra inspektion. Resultatet ser ni på den första bilden, så uppenbarligen betyder “inspektera” demolera på rörmokarslang. Tydligen hade jag rejäl tur eftersom fuktskadan inte behövde torkas ut innan de la det nya golvet, annars hade de behövt ställa in stora industrifläktar som hade fått stå på dygnet runt i flera månader. Och tacka fan för det. De började genast spackla igen skadorna och täckte golvet med fuktavvisande färg, vilket jag glatt dokumenterat på bild nummer två.
Efter att ha bott i Bandhagen i nästan två veckor fick jag beskedet att de äntligen lagt golvet. Fan vad jag längtat efter att kunna duscha i min egen lägenhet! Innan Bandhagen fick jag först åka hem till mamma och duscha och när hon tröttnade på mig fick jag börja duscha nere i gymmet på jobbet. På måndag är det jag som tar en lååång dusch i min egen lägenhet för första gången sedan slutet på april!
Jag har varit hemma från jobbet sedan i tisdags. Igår låg min feber på ungefär 38 eller 39 TUSEN grader och det tog mig två timmar att samla orken som krävdes för att förflytta mig från soffan till sängen. Jag har inte varit såhär sjuk sedan 2006, jag somnade inte förrän 02 och vaknade 14, tolv timmar senare. Jag har inte ork till någonting, det här kommer bli en sugig midsommar.
Chemical Brothers och alkohol.
Oj, vad jag inte orkar blogga längre! Ni får motivera mig.
Christian säger:
MAAAAAAAAAAAAAAH
Christian säger:
jag verkar ha dealat på en gbg-biljett för flera månader sen
Christian säger:
vann den precis
Andreas säger:
lol
Andreas säger:
priceless
Christian säger:
WHAT THE FUCK
Christian säger:
typ som den gången jag vann ett luftgevär på tradera på fyllan
Christian säger:
INGET minne av att ha köpt det
De senaste veckorna har jag roat mig med att göra playlists i Spotify som återspeglar det jag lyssnat på under den gångna veckan. Först gjorde jag det för att minnas allt jag hittar på Spotify, men sen började kompisar höra av sig och fråga var veckans playlist höll hus, så då kan jag lika gärna posta dem här. För att göra saker intressanta har jag kommit på några regler som jag måste hålla mig till:
Här är de jag gjort hittills:
Nu ska jag möta upp Viktor för fika på String. Det är soligt ute, men fasen vet om jag vågar ha mina nya shorts på mig.
Jag och Emma tog en nattpromenad igår:
Jag: “Fan vad pinsamt att jag somnade på festen i fredags!”
Emma: “Det var skitkul ju! När du inte vaknade så tände vi tändstickor i din mun och fotade med Jannes iphone!”
Söta kompisar man har. Återkommer med bildbevisen, om jag hittar några.
Idag bytte jag min MicroKorg mot en M-Audio Axiom 49. Jag behövde något att göra laptopmusik med och Lollo ville ha en analog synt till replokalen (jag hoppade av bandet till slut).
Vilken dag förresten! Åt frukost i Rålis med Frida och Johan och brände mig rejält på ryggen, därefter åkte jag hem till mamma med nyköpt mors dag-present. Vid fyratiden promenerade jag från Hornstull till Lollo i Telefonplan. Jag brände mig ännu mer på armarna och i ansiktet, men det var för fint väder för att åka tunnelbana. Vi bytte syntar, sjukt bra grej eftersom jag ändå tänkte sälja MicroKorgen. Båda konstaterade att Pop Dakar var sjukt lyckat och nu har vi lösa planer på att åka till Göteborg i sommar.
Om det här är början på sommaren så ser jag verkligen fram emot att få uppleva resten!
Emma på väg hem från Debaser i natt. JAG ÄLSKAR SOMMAREN!
DIY-estetik, kreativitet och teknologi. Själva essensen av allt det fina med internet i en video.
I morse satt jag som vanligt på tunnelbanan på väg till jobbet bland kostymklädda män och prydliga kvinnor. Plötsligt tar två tjejer upp varsin öl ur fickan och knäcker. Efterfest. Och mittemot satt jag helt nyvaken och undrade vilken planet jag vaknat på.
Ångest är att läsa den här strippen ur Stockholmsnatt och känna igen sig till hundra procent.
Jag är sämst på att killa mina darlings, så här är mitt extremt ojämna virtuella blandband. Hit shuffle and enjoy.
Alltså visst, Spotify har börjat fylla på all musik igen efter sin stora utrensning av låtar i vintras, men jag tänker inte betala en spänn för ett premium account förrän jag hittar alla låtar med Circa Survive och Appleseed Cast.
Arbetsproverna är inlämnade! Jag satt uppe till fyra i måndags natt och skrev färdigt mina sista reklamtexter. Jag är jävligt nöjd faktiskt, men redan nu kan jag tänka att jag borde ha kommit på något bättre. Jag är typen som kan få ett ryck och ändra ett helt arbete från grunden om jag hittar någon ny infallsvinkel. Det är inte alltid positivt eftersom det hänt att jag kasserat mina bästa idéer bara för att jag hunnit tröttna på dem, så i mitt fall är snäva deadlines bra.
Nu har jag andra problem att stå i. Mitt badrum måste renoveras, mammas lägenhet ska målas om och jag ska även sätta mig ner med arbetsproverna till Forsbergs skola för att se till att ha många valmöjligheter inför hösten.
Förhoppningsvis kommer det bli mer bloggande i framtiden.
Christian säger:
det här är sjukt kul: http://xkcd.com/585/
Fredde säger:
:D
Fredde säger:
http://icanhascheezburger.files.wordpress.com/2009/04/funny-pictures-sibling-hummingbirds-fight3.jpg
Christian säger:
HAHA, snygg
Fredde säger:
haha :P
Fredde säger:
fåglarna påminner om oss som småkids
Christian säger:
haha ja
Christian säger:
fast med mindre näsblod
Idag tappade jag min mobil på bussen och fick tillbaka den! Jag var på väg hem till mamma för att hämta några utskrifter och äta middag när jag upptäckte att min mobil inte längre låg i min tygpåse. Efter tjugo minuters intensivt letande bland soffdynor och DN-bilagor kunde jag konstatera att mobilen med största sannolikhet låg kvar på bussen. Jag försökte ringa upp den ett tiotal gånger från mammas hemtelefon och när jag inte fick något svar så skickade jag ett sms till den från mammas mobil där jag vädjade till upphittaren att kontakta mig.
Till sist gav jag upp och ringde upp Tele2:s kundtjänst och bad dem spärra simkortet. Då ringde det på mammas telefon. En tjej hade hittat den och hälsade att jag kunde komma och hämta den i Solna. Jag sprang ner till systemet och köpte en flaska rött vin och en flaska vitt (visste inte vad hon skulle föredra) och tog bussen till Solna (det visade sig att hon bodde bakom Råsundaskolan, min gamla högstadieskola, så att hitta dit var inga problem). Jag blev överlycklig över att få återse min kära gamla Sony Ericsson P1i och hon blev glad och överraskad över vinet, win-win situation! Seriöst, dags att börja backa upp telefonboken. Om jag tappar mobilen igen vet jag inte vad jag gör. De flesta nummer är liksom ovärderliga, hur ofta vågar man egentligen ringa upp ett gammalt ragg eller en halvbekant på sitt förra jobb och be om deras nummer? Det finns inte på kartan. Och det är alltid nån jävla gång man faktiskt behöver numret. Man bör sätta sina oanvända nummer på death row: gamla ragg, f d jobbarkompisar och högstadieklasskamrater förtjänar ett samtal och därefter tas de bort permanent. En bra lösning för våra hektiska 2009-liv.
Ännu en video för att visa hur frälst jag är. Kom förbi och häng med mig om du har vägarna förbi Debaser Slussen på lördag. [Facebookevent]
(Klicka på HQ efter play för bättre kvalitet.)
Banden jag vill se:
Att slippa tälta måste vara WOW-arrangörernas fetaste USP. Någon som ska dit?
Bildspel, klicka för att starta.
I torsdags firade jag Valborg på Debaser Medis med Frida och Otilia, därefter tillbringade jag fredagen och lördagen i Uppsala där tanken var att jag skulle få lite tid över till mina arbetsprover, men det mesta jag gjorde där var att ligga i en hängstol på farsans tomt och dåsa i eftermiddagssolen. På lördagen blev jag rastlös och åkte tillbaka till Stockholm för att gå på Robins fest i Blåkullaghettot. Avslutningsvis ägnade jag söndagen åt shopping på söder och på kvällen gick jag på Glasvegaskonserten på Cirkus. Den här helgen har jag ätit god mat, festat och träffat nya människor och lyssnat på bra musik, en väldigt lyckad kombination.
Om det inte går att fixa med gaffatejp har du bara inte använt tillräckligt mycket.
Min nya favorit James Yuill spelar på Debaser Slussen 9 maj. I’m so there! [Facebookevent] [Spotify]
(Klicka på HQ efter play för bättre kvalitet.)
Klockan är snart halv två och jag sitter fortfarande uppe, kommer vara ruggigt trött på jobbet i morgon. Jag får fortfarande inte använda min dusch, men jag måste erkänna att jag fuskat. Dessvärre syns det rätt väl också. Murbruket där plattorna satt har liksom krackelerat och är konstant småfuktigt, sen har squish-ljudet spridit sig till de kringliggande plattorna. Jag kommer få stå med hårtorken i morgon bitti för att få det att se torrt ut eftersom värden ska komma förbi i morgon, jag tänker inte bli ersättningsskyldig för att någon annan brutit upp mitt golv och sen anklagar mig för att ha gjort saken värre.
I fredags spelade Fredde och mitt gamla band på samma ställe, 70 spänn i dörren inklusive tinnitus. Snart får jag stryk om jag inte gör reklam för Freddes band, så kolla in The Superjams på MySpace va.
Nina och Ellen gillade The Superjams.
Skit också, visste att jag även borde ha köpt fredagsbiljetten till Give it a name. Hade jag hört Lights tidigare så hade jag definitivt gjort det, jättefin drömpop. Lyssna på Spotify.
Jag tänker spinna vidare på planen jag formulerade i slutet av föregående inlägg. Jag har länge tyckt att mitt liv här i Stockholm är för inrutat. Jag bor bättre än de flesta av mina kompisar och tjänar tillräckligt bra för att kunna äta ute tre-fyra kvällar i veckan. Jag går ut varje helg, träffar någon tjej emellanåt, gymmar regelbundet och spelar med mitt band två gånger i veckan. En ganska schysst tillvaro med andra ord. Ändå är jag inte nöjd, och jag ägnar enormt mycket tid åt att fundera över vad som fattas (mer än jag borde).
I ett års tid nu har jag velat komma in på Berghs diplomutbildning i copywriting och sista inlämningsdatumet för arbetsproverna närmar sig med stormsteg. Jag har dock börjat tvivla på om ytterligare två år i Stockholm verkligen är rätt för mig. Jag har alltid haft en stark dragning till London och brittisk kultur, och när jag var där sist insåg jag att jag verkligen vill och har möjlighet att flytta dit. Nu har jag alltså två alternativ inför hösten: plugga i Stockholm eller flytta till London (well, tre alternativ eftersom jag även tänker söka till Forsbergs). Beskedet från Berghs är inte längre avgörande, jag kanske flyttar även om jag kommer in. Just nu är jag ärligt talat mer sugen på London, jag hoppas att detta inte kommer synas på mina arbetsprover.
Kontentan av allt detta är väl att framtiden ser väldigt ljus ut just nu. Jag har en plan inför hösten och en backupplan (vilken som nu är vilken) och om något mot förmodan skulle hända på vägen så kan jag bara stanna kvar i Hornstull och fortsätta i samma stil som jag gjort hittills. Det känns bra och lite pirrigt. Det trista vore om jag inte vågade åka. Jag får åka dit i sommar för att påminna mig själv om hur bra det är för mig, alternativt göra mig av med min livlina (lägenheten) så jag verkligen kommer iväg. Jag har höga förväntningar på hösten 2009!
Jag ska försöka blogga lite oftare eftersom jag verkar ha en massa besökare dagligen trots att jag bara uppdaterar någon gång i veckan.
Jag är hemma sjuk. Hade spränghuvudvärk när jag vaknade i morse och stängde av väckarklockan. Vid niotiden försökte folket på jobbet kontakta mig, men eftersom jag satt ett saldotak på mitt mobilabonnemang så kunde jag inte ringa ut längre. Det tog mig löjligt lång tid att lista ut hur man stänger av saldotaket för att kunna ringa chefen, men nu är det gjort. Jävla bra grej det där, saldotak! Nu vet jag att min mobilräkning från London inte kommer bli så farlig. Emma lyckades dock skrämma mig rejält genom att skriva “Ps. hört om killen som fick en räkning på drygt 50 000 när han använde sitt mobila bredband i Turkiet?” på min wall.
Något jag glömt var att det skulle komma reparatörer idag och inspektera en fuktskada i mitt badrum. När man går på plattorna runt golvbrunnen så låter det *squish squish*. “Uh-oh” tänkte jag för två månader sedan och ringde värden. Idag kom de förbi, bröt upp två plattor i badrumsgolvet och försvann i två timmar. När de återvände meddelade de att de talat med värden och inte “vågade” göra mer. Fuktskadan var tydligen betydligt mer omfattande än de trott och förmodligen skulle hela golvet behöva bytas ut. Hela golvet! “Lugn, vi fixar en ersättningslägenhet åt dig under tiden”. Jag vill inte ha någon ersättningslägenhet! Jag vill sitta med mina arbetsprover i lugn och ro, inte flytta hem till brorsan i flera veckor medan jag väntar på att de ska bli klara. “Duscha inte förrän du hört av oss igen” sa de också. Vadå duscha inte?! Nu tänker jag täcka för hålet med en plastpåse och gaffatejp, sen kan de säga vad de vill.
Jag har inte skrivit på några dagar, så jag tänkte försöka beskriva min Londonweekend så utförligt jag bara orkar. Målet med resan var att få träffa Anneli och hennes pojkvän Adrian, samt gå på Give it a name, en festival jag besökt flera år i rad. Håll i er, här kommer det största inlägget jag postat hittills!
På kvällen anlände jag till London. Eller kväll, det var rättare sagt natt. Taxifärden gick fortare än du kan säga “jag ska aldrig mer flyga med Ryanair”, mestadels eftersom taxichauffören bröt mot alla möjliga trafikregler (t ex köra på fel sida av vägen), och när jag väl kom hem till Anneli och Adrian i Putney var jag så trött att jag gick och la mig rätt omgående. Klockan var då tre på natten (”jag ska aldrig mer flyga med Ryanair!”).
Resans första bild: Annelis scifi-dammsugare!
När jag vaknade rotade jag igenom A&A:s kyl. Vitt bröd, öl, kaffe och Coca-Cola. Jag åt toast med kaffe och begav mig sedan ut på stan. Jag gick längs Themsen tills jag kom till Putney Bridge Underground Station, därifrån tog jag tuben till Camden, min favoritstadsdel i London. Jag åt en salmonellalömsk nudelrätt, gick runt lite på American Apparel, Cyberdog och en massa mindre stånd och åkte sedan vidare till Oxford Street och Harrod’s. Fattar inte varför jag alltid hamnar där så fort fantasin tryter, hade nog haft roligare i Camden. Jag gick inte ens till Denmark Street (en bakgata till Oxford Street som helt består av musikaffärer).
På kvällen bjöd jag mina värdar på middag som tack för att jag fick bo hos dem. Valet föll på en pub i Putney som hade Londons näst godaste hamburgare (A&A kunde inte enas om vilken som var bäst). Jag passade på att bekanta mig lite med Adrian eftersom vi bara setts en gång tidigare, han ägnade en lång stund åt att försöka beskriva skillnaden mellan pikeys och chavs. Chavs hade jag hört talas om tidigare, men pikeys var något nytt för mig.
Pikeys enligt Wikipedia: “Pikey is a pejorative slang term used, mainly in England, to refer to travellers, Gypsies or people of low social class.”
Pikeys enligt Urban Dictionary: “A Pikie is an inbred Irish gypsy. They can usually be found on caravan sites boning their cousins.”
Gotta love Urban Dictionary.
På fredagen försökte jag hitta till Tate Modern, vilket resulterade i att jag gick fel över Millennium Bridge. Synd att det regnade, det var verkligen ett jättefint promenadstråk från Millennium Bridge till Tate. När jag väl hittade till Tate drack jag kaffe medan jag väntade på att Anneli skulle dyka upp. Vi såg utställningen Rodchenko and Popova: Defining Constructivism och hängde på Starbucks utanför The Globe, där jag köpte en souvenir åt mamma. På kvällen lagade Anneli middag och sen blev det mer öl och Madagascar 2 i vardagsrummet.
Den här killen blev duktigt retad av en förbipasserande skolklass. “Oi! Get a proper job mate!”
Utan tvekan den bästa dagen på hela resan. Jag och Anneli köpte med oss mat och gick till Hyde Park och hade en liten picknick i varsin solstol. Efter fem minuter kom en indisk man med en Visakortautomat på magen och krävde oss på £1.50 per solstol. Det var första gången jag behövde köpa biljett för en attraktion som inte rör på sig. Efter någon timme dök Annelis kompis Leo upp och slog följe med oss, och eftersom klockan närmade sig fem på eftermiddagen var det dags för öl. På The Duke’s Head var principen att man köpte öl i plastglas och därefter valde den plats i närheten av puben som man själv föredrog som uteservering, således stod vi lutade mot räcket till Themsen och njöt av en kall öl med vårbrisen i håret och solen i ansiktet.
Senare på kvällen hamnade jag på en fest i ett kollektiv som bestod av fem kristna svenska tjejer. Det blev efterfest hemma hos A&A och vi kom inte i säng förrän långt in på småtimmarna.
Jag fick äntligen min vårpromenad i Hyde Park!
I ett försök att göra bloggen mer interaktiv får ni stå ut med såna här konstiga videoklipp. Det här var innan festen drog igång.
Har inte rökt vattenpipa på år och dar (tobak, inget annat).
ÄLSKAR den här bilden! Så himla svennebanan goes chartersemester!
Ännu fler konstiga klipp.
Såja, upp med alla videor bara...
Frukost på Starbucks med några av tjejerna från festen. Vi njöt av vårsolen i en park vid Themsen och sen gick jag hem och packade eftersom Ida var vänlig nog att låta mig bo hemma hos henne i Brixton eftersom Give it a name skulle äga rum på Brixton Academy. På vägen in passerade jag Aaron Gillespie, sångaren i Underoath. Och jag lämnade kameran hemma! Hur som helst, väl inne i Brixton Academy såg jag VersaEmerge och Escape The Fate innan Innerpartysystem gick på scenen. Jävlar vad bra de var! De körde ett technojam som fick hela publiken att dansa galendans (lyssna här, vid 02:50), inte ens Underoath fick sån respons. Därefter spelade Thursday. Deras ordinarie basist hade råkat ut för något och hade basisten från Glassjaw som stand-in, rätt coolt. Missade Give it a name förra året då Glassjaw var huvudakten, det hade varit något! Underoath var utan tvekan kvällens bästa band, när jag såg dem 2006 blev jag inte nämnvärt imponerad, men den här gången var de verkligen hur bra som helst. Stod och snackade med en söt brittisk tjej under hälften av Taking Back Sunday’s spelning, vilket säger allt om deras framträdande.
Sist jag gick på Give it a name spelade bl a Brand New, Alexisonfire, AFI och Jimmy Eat World, men jag tycker ändå att det var en riktigt bra festival. Jag hade gärna gått på fredagen också när The Academy Is… spelade, men jag valde att spara pengarna och hänga med A&A istället. Jag blir genast sugen på fler engelska festivaler. Leeds hade varit underbart att gå på, men biljetterna kostade 170 pund och sålde slut på två dagar. Nåväl.
Kom i säng runt tolv, upp igen klockan tre för att ta nattbussen till Victoria Station som aldrig kom (”jag ska aldrig mer flyga med Ryanair!”), missade flygbussen till Stansted med två sekunder (”jag ska aldrig mer flyga med Ryanair!!!”), SPRANG genom hela Stansted när jag väl kom dit (”jag ska aldrig mer flyga med Ryanair!!!”) och hann fram till gaten ett par minuter innan den stängdes. Phew! Det är verkligen inte värt att åka dit 21.40 och hem 06.05 för en billig biljetts skull. Nästa gång köper jag mindre öl och lägger 1500 extra på en ordentlig flygbiljett.
Det här kan ha varit den bästa resan jag gjort hittills. Jag har bestämt mig för att flytta till London på obestämd tid om jag inte kommer in på Berghs i höst. Just nu kvittar det ärligt talat om jag kommer in, London vore rena drömmen och jag vill gärna åka så snart som möjligt för att inte fastna här. Jag har ett flertal kompisar i London och kulturen där inbjuder till fler sociala tillställningar än hemma i Stockholm. Jag tror att det kan bli riktigt fint, så håll tummarna för att jag hamnar där i höst!
Sitter just nu på Tate och dricker en kaffe. Anneli kommer hit snart, så istället för att gå på utställningar sitter jag och bränner pengar i rekordfart på wappande. Tog en lång promenad från Waterloo ner till South Bank och följde Themsen tills jag kom hit. Igår bjöd jag mina värdar på middag som tack för att jag får bo hos dem. Anneli och Adrian är rätt omaka, men riktigt söta ihop. Svindlande tanke att bygga upp en stabil tillvaro i ett främmande land, men Anneli klarar det galant. Vet dock inte om jag är redo att flytta hit själv, men om jag inte kommer in på någon utbildning i höst tänker jag ge mig ut och resa.
Nåväl, Anneli är strax här. Jag verkar inte ha någon som helst respekt för min mobilräkning, så räkna med fler uppdateringar innan hemresan.
Sitter just nu på Starbucks på Oxford Street. Wlanet här gillar inte min Sony Ericsson P1i, så jag fattar mig kort. Anlände till Putney klockan två i natt, vilket borde göra mig till förste svensk att få jetlag efter en tvåtimmarsflight. Anneli är på jobbet just nu, så jag har sprungit runt på stan på egen hand. Åkte till Camden Market och åt lunch. Förfasades över att Cyberdog, Camdens mest utspejsade butik för rejvaccessoarer verkade ha stängt, men upptäckte att de flyttat till ännu större lokaler en bit bort. I taket vid entrén hängde en stor bur från vilken en extremt överviktig gogo-dansös vinkade åt mig. Bara i Camden!
Funderar på att dra till Tate Modern ensam i morgon medan Anneli är på jobbet, trots att hon tjatade på att jag skulle gå med henne .Känner mig opåhittig på egen hand här i London och vill gärna hinna göra något kulturellt medan jag är här. Jag peppar något otroligt på festivalen på söndag, det var evigheter sedan jag såg en bra konsert.
Vädret är så typiskt brittiskt som det bara kan bli: regn, uppehåll, regn, uppehåll, regn, regn, regn.
Undrar egentligen vad det kostar att blogga, maila och facebooka härifrån. Det kvittar förresten, har gödslat med sms-biljetter eftersom jag vägrade köpa SL-kort innan resan.
Nåväl, det får räcka för den här gången.
HAHAHA! Frida hittade Anja i en schweizisk reklam på YouTube, jag dör! (kolla vid 0:50)
För den oinvigde: Anja är min goda vän Fridas schweiziska kompis som hälsade på i Sverige i somras med sin kille Amir. Hon är omnämnd i dessa inlägg: Trädgården, Sushi och Tisdag.
När Emma säger “vi går och fikar!” så menar hon egentligen “vi går och fikar, tar en öl i solen, lagar middag, bjuder över folk, förfestar, drar till Debaser och går på efterfest!” Vaknade liggandes på tvären i en överbefolkad bäddsoffa i Hammarby Sjöstad, upptäckte att jag missat tvättstugan och fick åka till Bandhagen för att tvätta hemma hos Fredde. Bakismåndag is the new bakissöndag.
Kvällens aktiviteter: middag och stadspromenad följt av Herzogs Nosferatu från 1979 hemma hos mig.
När kommer DU över på filmkväll?
Boom Blox! Jag råkade slå mig själv i huvudet med handkontrollen under ett kast och fick en bula, bravo!
Eddie slutar på onsdag, så vi tackade av honom ordentligt igår med en äkta nollning, gymnasiet-style! Jag kom lite väl sent, men enligt uppgift var öl, nakenhet och ägg några av huvudingredienserna i nollningen.
Vilken underbar dag! Vaknade jättesent och åt långfrukost, sen gick jag ut i solen med Andreas. Det var så varmt att jag nästan svettades, trots att jag bara gick i skjorta och halsduk. Under vår promenad hann vi njuta av solen både på Skinnarviksberget, en uteservering vid Hornsgatan och Medborgarplatsen. Andreas hade varit på Kulturhuset och sett fotoutställningen Dear Friends, en samling bilder från 1800-talet där motiven är män som poserar tillsammans (läs mer här). Fascinerande att se hur annorlunda kulturen såg ut då! Manlig kroppskontakt ses ju idag som direkta anspelningar på homosexualitet, men på den tiden var det helt naturligt för två män att gå hand i hand på gatorna. Jag bläddrade lite i utställningskatalogen som Andreas köpt med sig och fascinerades av den värme dessa män demonstrerade för varandra på bild. Jag är en produkt av min tid och valde att inte promenera hand i hand med Andreas, men det känns faktiskt som vår kultur gått miste om något fint. Intressant nog var lösaktighet oacceptabelt på 1800-talet, men manlig kroppskontakt var i det närmaste social norm. Förhållandet idag måste ju ses som det raka motsatta: vi ligger runt som aldrig förr, men vågar knappt krama våra killkompisar. En intressant tanke är att man kanske får utlopp för en del av sin sexuella frustration genom att visa affektion (ej sexuell sådan) mot sina manliga vänner? Det skulle kunna förklara varför vår tids kultur blivit mer förlåtande mot lösaktighet. Nja, lite väl lättköpt, men en intressant tanke!
Stockholm är vackert på våren. Ungefär fem grader skiljer temperaturen från outhärdlig till behagligt frisk, med ytterkläder på givetvis. Jag såg en gråsugga idag, årets första livstecken. Yuck. Apropå det, kolla den här länken.
I morgon är det Final Fantasy-afton hemma hos mig. Erik och hans kompisar kommer över med Final Fantasy Crystal Chronicles: Echoes of Time till Nintendo DS som vi ska köra på min hemmabioprojektor. Jag festar för mycket och behöver varva ner, då är det bra med nördtemakvällar.
DN:s aprilskämt var rätt kul och jag får 8 114 kr i skatteåterbäring!
Bra dag :D
Igår åkte jag och Fredde till lägenheten i Midsommarkransen och monterade fast benen på två garderober för den nya hyresgästens skull. Sen köpte vi fålle och satt uppflugna i fönstren och kände oss nostalgiska över alla fina minnen vi upplevt i den lägenheten. Jag bodde där mellan somrarna 2007 och 2008, därefter flyttade Fredde in tills han fick en större lägenhet förra månaden. Nu är lägenheten tömd och den nya hyresgästen flyttar in på fredag. Hejdå Kransen, det var kul så länge det varade!
Imponerande lineup! Frågan är bara om man orkar ta sig hela vägen till England med full campingutrustning för en tredagarsfestival.
Braun Paxina 120 mm.
Eumig Super 8.
Kolla vad mamma hittade på mormors vind! En mellanformatskamera och en Super 8-videokamera! Kameraväskan innehåller ett dussin filmrullar som enligt uppgift ska innehålla videomaterial på min sedan länge avlidne morfar. Jag ska se om rullarna inte går att framkalla digitalt för mammas skull. Jag har fått ärva hela utrustningen eftersom hela släkten är övertygad om att jag är den ende som använda den till något kreativt. Jag ska se om jag hinner rengöra Paxinan i tid för Londonresan, det vore ett toppentillfälle att prova den.
Jag har för övrigt haft en väldigt mysig helg!
